...jasså, vad drömde du mer då?
GAAAH!
Alltså, så här då: inte blir då jag mer förväntansfull av att jag vet att något bra, efterlängtat och önskat är på väg, jag blir fan bara irriterad och otålig!
Vi väntar på bredbandsuppkoppling...har väntat i en evighet känns det som! För närvarande delar vi på ett sunkigt mobilt bredband, vilket gör att vi var för sig i våra datorer nästan nött ut de patienser som är standardspel i datorn. Jag är så jävla LESS på Harpan att jag tror jag kreverar!
Ibland när dyre maken säger till att han vill surfa så får jag sån lust att bli som en femåring! Trycka det förbannade modemet hårt, hårt in i bröstbenet med båda händerna, se farlig ut och morra NEJ! Det är MITT och du får inte RÖRA! Det är då jag kommer ihåg att man visst förväntas vara vuxen när man ska fylla 52...
Fem till sju dagar skulle det ta. Ta bort "till" och några mellanslag så får man fram hur långt det känns istället, femtisju...stämmer bättre! Att man skulle bli så torsk på tekniken att det känns handikappande att vara utan en duglig bredbandsuppkoppling med wifi...who knew? ^^
Jäjä, kommer inga grejor i morgon så kan ni ge er fan på att ComHem har en ytterst gnällig och förbannad tant i sin support, som ifrågasätter hur många timmar det går på ett ComHem-dygn egentligen...
Akta er för citronerna...
over and out!
måndag 26 mars 2012
söndag 18 mars 2012
Säg "HEJ!" till min kompis tristessen...
Alltså, missuppfatta mig för allt i världen rätt nu! Det är inte så att jag otrivs med att ha flyttat hem, verkligen inte! Jag stortrivs! :) Dock kan man utan att överdriva säga att vi för tillfället lever lite spartanskt...^^
I dagsläget har vi i möbelväg: ett köksbord, fyra köksstolar, en kökspall, två sittpuffar och två sängar. That's it liksom. Jo, vi har datorerna också, varsin laptop, och vi delar för närvarande på ett mobilt ice-netabonnemang. Mobilerna ska heller inte förglömmas...dessa våra ägodelar skramlar runt på en yta av 100 kvadrat, 4 rum och kök.
Jag är långt ifrån materialist, klarar mig med lite och ingenting egentligen. Men...jag längtar galet till vi har fått hämta de av våra ägodelar som är kvar i Norge, bokhyllor, personliga minnesgrejor, sängbord, tv...ja resten av det vi äger helt enkelt. Alla mina garner, stickor och mönster...guuuud vad jag längtar efter dem! Sedan ser jag fram emot att det ska finnas en soffa i vardagsrummet, den vi har i Norge ska kastas (vi fick den begagnad, redan då i halvkasst skick), och vi har tittat lite på soffa men inte kommit till skott riktigt ännu.
Tillbaka till topic då, tristessen. Den här helgen har älskade maken jobbat natt, och det är långa nattskift han har. Tre nätter jobbar han då det är helgnätter, och de börjar halv sex på aftonen och slutar kl sex följande morgon, alltså 12.5-timmarsskift. Det innebär att vårt sovrum varit upptaget dagtid, då han ju förstås sover en välförtjänt sömn. Kvar att uppehålla sig i är då köket...och jag lovar att det inte är speciellt skönt att sitta på en köksstol konstant. Träsmak är bara förnamnet. Jag kan gå ut med Selma, men mina ben blir ju trötta efter en stund, och då är jag tillbaka på stolen igen. Det skulle varit gott att ha en soffa att sitta i, eller en fåtölj :)
Jag vet ju att det kommer, att vi kommer att hämta allt, och att vi får ställa in våra tillhörigheter här i vår fina lägenhet så småningom. Men just den här helgen har varit tristess, då han jobbat och vi bara har mobila bredbandet med de begränsningar det innebär för att t ex kunna se streamad tv (i stort sett omöjligt) eller att det inte finns mer än ett ledigt rum att vistas i...jag är rätt less på köket nu, om man säger så...
Normalt ser jag inte på tv, följer inga serier, ser knappt en film...men just för sällskapets skull så skulle tv'n varit najs att ha, i alla fall den här helgen.
Till nästa natthelg, om fem veckor, då hoppas jag innerligt att allt är på plats hos oss, att vi har flera rum där det står sitt- och hängvänliga möbler, att tv'n står och babblar och att jag har fler rum än köket att hänga i! :)
Akta er för citronerna...
over and out!
I dagsläget har vi i möbelväg: ett köksbord, fyra köksstolar, en kökspall, två sittpuffar och två sängar. That's it liksom. Jo, vi har datorerna också, varsin laptop, och vi delar för närvarande på ett mobilt ice-netabonnemang. Mobilerna ska heller inte förglömmas...dessa våra ägodelar skramlar runt på en yta av 100 kvadrat, 4 rum och kök.
Jag är långt ifrån materialist, klarar mig med lite och ingenting egentligen. Men...jag längtar galet till vi har fått hämta de av våra ägodelar som är kvar i Norge, bokhyllor, personliga minnesgrejor, sängbord, tv...ja resten av det vi äger helt enkelt. Alla mina garner, stickor och mönster...guuuud vad jag längtar efter dem! Sedan ser jag fram emot att det ska finnas en soffa i vardagsrummet, den vi har i Norge ska kastas (vi fick den begagnad, redan då i halvkasst skick), och vi har tittat lite på soffa men inte kommit till skott riktigt ännu.
Tillbaka till topic då, tristessen. Den här helgen har älskade maken jobbat natt, och det är långa nattskift han har. Tre nätter jobbar han då det är helgnätter, och de börjar halv sex på aftonen och slutar kl sex följande morgon, alltså 12.5-timmarsskift. Det innebär att vårt sovrum varit upptaget dagtid, då han ju förstås sover en välförtjänt sömn. Kvar att uppehålla sig i är då köket...och jag lovar att det inte är speciellt skönt att sitta på en köksstol konstant. Träsmak är bara förnamnet. Jag kan gå ut med Selma, men mina ben blir ju trötta efter en stund, och då är jag tillbaka på stolen igen. Det skulle varit gott att ha en soffa att sitta i, eller en fåtölj :)
Jag vet ju att det kommer, att vi kommer att hämta allt, och att vi får ställa in våra tillhörigheter här i vår fina lägenhet så småningom. Men just den här helgen har varit tristess, då han jobbat och vi bara har mobila bredbandet med de begränsningar det innebär för att t ex kunna se streamad tv (i stort sett omöjligt) eller att det inte finns mer än ett ledigt rum att vistas i...jag är rätt less på köket nu, om man säger så...
Normalt ser jag inte på tv, följer inga serier, ser knappt en film...men just för sällskapets skull så skulle tv'n varit najs att ha, i alla fall den här helgen.
Till nästa natthelg, om fem veckor, då hoppas jag innerligt att allt är på plats hos oss, att vi har flera rum där det står sitt- och hängvänliga möbler, att tv'n står och babblar och att jag har fler rum än köket att hänga i! :)
Akta er för citronerna...
over and out!
tisdag 6 mars 2012
Statslös i eget land
Döm om min förvåning!
Det här med att flytta utomlands, även om det bara är till närmsta grannland, och sedan flytta hem igen var inte alldeles lätt, om man säger så...
Mitt pass gick ut i samma veva som vi beslöt oss för att flytta hem till Sverige igen. Fine fine, då fixar vi det när vi har någonstans att bo, en fast adress och så. Det måste ju rimligen vara enklaste vägen att gå. Det. Var. Det. INTE!
Steg ett, att leta fram pass och hitta lämplig polisstation som handhar passansökningar, check!
Steg två, in i bilen med människor och hund, sätta iväg till Fagersta och ta en kölapp hos Farbror Blå. Kölappar slut. Förutom det så fanns en synnerligen instabil kvinna där i foajén också, färskt utsläppt från psykakuten en och en halv timme tidigare. Röstläge och aggressivitet på topp där. Intressant approcach hade hon också, knalla in på polisstationen och anklaga den polis som hämtat henne på psyk och skjutsat hem henne för stöld. Det gick inte riktigt hem, så hon fick hjälp och eskort ut, och förmodligen skjuts tillbaka till utgångspunkten.
Min tur i luckan slutligen. Trevlig kvinna, mycket hjälpsam. Hon ber om mitt svenska personnummer, slår in det i datorn och tittar sedan på mig och säger: -här står det att vi måste utreda ditt medborgarskap.
Sett en fågelholk någon gång? Precis så måste jag sett ut i det ögonblicket. Fullständig chock, ögon stora som tefat (som dessutom började tåras, förstås!) och en mun som halvöppen formade ett perfekt "O". Att sedan hjärnan gick i storstrejk för bättre arbetsvillkor, det är inte så underligt alls!
Tydligen så komplicerades min lilla passansökan av att jag inte gjorde den i Norge. Hade jag gjort det, via Svenska Ambassaden i Oslo, så hade följande inte inträffat:
"Du måste ha ett papper som styrker att du inte är norsk medborgare."
Eeeh...jaha. Hålet i fågelholkens front är nu stort nog för en medelstor uggla att kravla sig in genom. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig att mitt medborgaskap skulle bli ifrågasatt. Teoretiskt sett var jag med andra ord statslös, eftersom jag inte har, eller någonsin ens övervägt att skaffa, norskt medborgarskap. Norskt personnummer, javisst, men det måste man ha för att finnas registrerad som boende i landet. Det svenska personnumret läggs därmed i vila, men jag är ju fortfarande svensk medborgare. Trodde jag i alla fall...
Sagda papper, ett intyg som visar att jag är en ickebefintlig norsk medborgare kan man ansöka om hos den norska Skatteetaten, norska skattemyndigheten. För att kunna göra det så måste man ha ett norskt personnummer, vilket jag har. Dock hade jag inga papper med till Sverige där det norska personnumret var uppskrivet, och eftersom min hjärna gått i strejk där vid luckan i foajén på snuthäcken i Fagersta så...ja ni kan ju tänka er resten.. såklart att man måste komma ihåg sitt personnummer, sitt NORSKA personnummer, för att få ut ett papper som talar om att man inte är norsk medborgare. Moment 22 närmar sig med stormsteg...
Kartongen med alla våra papper står fint packad kvar i Norge eftersom det inte fick plats i bilen, det var ju bara en "nödlåda" för att få köket att fungera, samt våra kläder och sängkläder som fick plats. Vad gör vi nu då?
Trots allt så fick jag ansöka om ett nytt pass, där och då. SMS-avisering skulle skickas om jag fick hämta ut det. Två dagar senare så kom aviseringen, och vi åkte till Fagersta på vinst och förlust för att se om jag skulle få ut passet.
I luckan sitter den här gången en mycket fryntlig polisherre, med viss rondör och en vacker kritvit skepparkrans i ansiktet. Han fanns även där två dagar tidigare då han var den som fått det tvivelaktiga nöjet att handskas med den inte så stabila kvinnan.
Han kom ihåg mig och mitt ärende och var enormt empatisk och trevlig! Han sa att "stämpeln" om utredning fortfarande stod kvar i datorn, men att jag inte skulle fästa någon vikt vid det, eftersom det behövdes att vi skulle ha bott utomlands i åtta år, för då kan man ansöka om medborgarskap i Norge.
Kvittot på passet lämnades fram, och jag fick det i min hand. Den lättnaden jag kände då är svår att matcha. Äntligen stängdes fågelholken, bokstavligen och bildligen!
Jag har nog aldrig känt mig så snopen och så utan mina rötter i hela mitt liv, som under de dygn det tog att få mitt nya pass i näven. Statslös i mitt eget land.
Akta er för citronerna...
Over and out!
Det här med att flytta utomlands, även om det bara är till närmsta grannland, och sedan flytta hem igen var inte alldeles lätt, om man säger så...
Mitt pass gick ut i samma veva som vi beslöt oss för att flytta hem till Sverige igen. Fine fine, då fixar vi det när vi har någonstans att bo, en fast adress och så. Det måste ju rimligen vara enklaste vägen att gå. Det. Var. Det. INTE!
Steg ett, att leta fram pass och hitta lämplig polisstation som handhar passansökningar, check!
Steg två, in i bilen med människor och hund, sätta iväg till Fagersta och ta en kölapp hos Farbror Blå. Kölappar slut. Förutom det så fanns en synnerligen instabil kvinna där i foajén också, färskt utsläppt från psykakuten en och en halv timme tidigare. Röstläge och aggressivitet på topp där. Intressant approcach hade hon också, knalla in på polisstationen och anklaga den polis som hämtat henne på psyk och skjutsat hem henne för stöld. Det gick inte riktigt hem, så hon fick hjälp och eskort ut, och förmodligen skjuts tillbaka till utgångspunkten.
Min tur i luckan slutligen. Trevlig kvinna, mycket hjälpsam. Hon ber om mitt svenska personnummer, slår in det i datorn och tittar sedan på mig och säger: -här står det att vi måste utreda ditt medborgarskap.
Sett en fågelholk någon gång? Precis så måste jag sett ut i det ögonblicket. Fullständig chock, ögon stora som tefat (som dessutom började tåras, förstås!) och en mun som halvöppen formade ett perfekt "O". Att sedan hjärnan gick i storstrejk för bättre arbetsvillkor, det är inte så underligt alls!
Tydligen så komplicerades min lilla passansökan av att jag inte gjorde den i Norge. Hade jag gjort det, via Svenska Ambassaden i Oslo, så hade följande inte inträffat:
"Du måste ha ett papper som styrker att du inte är norsk medborgare."
Eeeh...jaha. Hålet i fågelholkens front är nu stort nog för en medelstor uggla att kravla sig in genom. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig att mitt medborgaskap skulle bli ifrågasatt. Teoretiskt sett var jag med andra ord statslös, eftersom jag inte har, eller någonsin ens övervägt att skaffa, norskt medborgarskap. Norskt personnummer, javisst, men det måste man ha för att finnas registrerad som boende i landet. Det svenska personnumret läggs därmed i vila, men jag är ju fortfarande svensk medborgare. Trodde jag i alla fall...
Sagda papper, ett intyg som visar att jag är en ickebefintlig norsk medborgare kan man ansöka om hos den norska Skatteetaten, norska skattemyndigheten. För att kunna göra det så måste man ha ett norskt personnummer, vilket jag har. Dock hade jag inga papper med till Sverige där det norska personnumret var uppskrivet, och eftersom min hjärna gått i strejk där vid luckan i foajén på snuthäcken i Fagersta så...ja ni kan ju tänka er resten.. såklart att man måste komma ihåg sitt personnummer, sitt NORSKA personnummer, för att få ut ett papper som talar om att man inte är norsk medborgare. Moment 22 närmar sig med stormsteg...
Kartongen med alla våra papper står fint packad kvar i Norge eftersom det inte fick plats i bilen, det var ju bara en "nödlåda" för att få köket att fungera, samt våra kläder och sängkläder som fick plats. Vad gör vi nu då?
Trots allt så fick jag ansöka om ett nytt pass, där och då. SMS-avisering skulle skickas om jag fick hämta ut det. Två dagar senare så kom aviseringen, och vi åkte till Fagersta på vinst och förlust för att se om jag skulle få ut passet.
I luckan sitter den här gången en mycket fryntlig polisherre, med viss rondör och en vacker kritvit skepparkrans i ansiktet. Han fanns även där två dagar tidigare då han var den som fått det tvivelaktiga nöjet att handskas med den inte så stabila kvinnan.
Han kom ihåg mig och mitt ärende och var enormt empatisk och trevlig! Han sa att "stämpeln" om utredning fortfarande stod kvar i datorn, men att jag inte skulle fästa någon vikt vid det, eftersom det behövdes att vi skulle ha bott utomlands i åtta år, för då kan man ansöka om medborgarskap i Norge.
Kvittot på passet lämnades fram, och jag fick det i min hand. Den lättnaden jag kände då är svår att matcha. Äntligen stängdes fågelholken, bokstavligen och bildligen!
Jag har nog aldrig känt mig så snopen och så utan mina rötter i hela mitt liv, som under de dygn det tog att få mitt nya pass i näven. Statslös i mitt eget land.
Akta er för citronerna...
Over and out!
onsdag 29 februari 2012
Liten uppdatering, kanske?
Jäjä, så det blev...
Det är ju klart, att det som kan strula, det ska strula...annat är väl inte att vänta?
Så här var det: vi vann ju budgivningen på en trerummare inne i Fagersta, och hade kommit överens med ägaren om att vi skulle få ta nyckeln till den från och med i torsdags, alltså den 23 februari. Vi packade in våra kläder, en "nödlåda" för att få igång köket så fort som möjligt, och så in med Selma på kvarvarande utrymme i bagageutrymmet. In med oss i framsätena och sedan iväg. Så långt var allt frid och fröjd.
När vi är nånstans mitt ute i ingenstans i skogarna i gränslandet mellan Värmland och Dalarna i skymningen på onsdagen så ringer telen. Det var lägenhetsinnehavaren, han hade då pratat med ordförande i sin brf, och denne hade avrått från att ge oss nyckel i förtid. Dessutom ville denne ordförande träffa oss, men hade absolut inte tid innan lördag kl 12.00...jaha? Hade han ens GREPPAT att vi kommer 1: från annat land och 2: har dryga 80 mil i resväg...tänkte han att vi skulle sova i bilen kanske? EN hotellnatt hade vi bokat, på Avesta Stadshotell.
Där blev vi väldigt paffa, och liksom dinglade i luften en hel del, om man säger så! Slutsatsen vi drog var att vi nog inte var välkomna som hyresgäster där, så då började den stora jakten på bostad!
Fagersta kommun hade inga lediga hyreslägenheter, så nästa val blev Norbergs kommun. Det är bara 1.7 mil mellan orterna, så det är ingen Romresa precis. Samtal med ansvarig för de kommunala bostäderna i Norberg gav oss en tid kl 10.00 fredag för att titta på lägenhet, det är ca 10% outhyrt här.
Vi lyckades hitta en camping där vi för övrigt fick hyra en stuga så vi hade någonstans att sova torsdag till fredag. Campingen är även flyktingförläggning, så det var mer än deprimerande att se de människor som levde där, i väntan på beslut.
Kl. 10 på fredag förmiddag blev vi lotsade av S, ansvarig för Norbergs kommunala lägenheter, för att titta på ett radhus, 4 rok. Lägenheten är jättefin, helt nytapetserad och nymålad, så vi tackade ja till den. Kl 13 skrev vi kontrakt, 13.30 var vi vid lägenheten för att lasta ur bilen...då satt redan våra namn på postlådan! :)
När vi fick tag i ordförande och vicevärd till det hus i Fagersta där vi från början tänkt oss att bo, så förstod de att de inte handlat riktigt rätt, eller tillräckligt förhört sig om varför vi var i behov av nyckel till lägenheten så snabbt. Tillsammans med lgh-innehavaren kom vi överens om att kontraktet skulle rivas, och han får lägga ut sin lägenhet till försäljning igen. Det är ett attraktivt område, så det går fort för honom att sälja igen :)
Så var det. Nu är vi lyckligen installerade här i Norberg, på Gulsparvsvägen 10 E. Området är lugnt, inbott, och känns väldigt tryggt och bra. Grannsamverkan med polis och Hyresgästförening gör en extra trygghet, och här pratar grannar med varandra och hjälper varandra. Sånt gillas! :)
Nu kan det bara bli bättre... ^^
Akta er för citronerna...
Over and out!
Det är ju klart, att det som kan strula, det ska strula...annat är väl inte att vänta?
Så här var det: vi vann ju budgivningen på en trerummare inne i Fagersta, och hade kommit överens med ägaren om att vi skulle få ta nyckeln till den från och med i torsdags, alltså den 23 februari. Vi packade in våra kläder, en "nödlåda" för att få igång köket så fort som möjligt, och så in med Selma på kvarvarande utrymme i bagageutrymmet. In med oss i framsätena och sedan iväg. Så långt var allt frid och fröjd.
När vi är nånstans mitt ute i ingenstans i skogarna i gränslandet mellan Värmland och Dalarna i skymningen på onsdagen så ringer telen. Det var lägenhetsinnehavaren, han hade då pratat med ordförande i sin brf, och denne hade avrått från att ge oss nyckel i förtid. Dessutom ville denne ordförande träffa oss, men hade absolut inte tid innan lördag kl 12.00...jaha? Hade han ens GREPPAT att vi kommer 1: från annat land och 2: har dryga 80 mil i resväg...tänkte han att vi skulle sova i bilen kanske? EN hotellnatt hade vi bokat, på Avesta Stadshotell.
Där blev vi väldigt paffa, och liksom dinglade i luften en hel del, om man säger så! Slutsatsen vi drog var att vi nog inte var välkomna som hyresgäster där, så då började den stora jakten på bostad!
Fagersta kommun hade inga lediga hyreslägenheter, så nästa val blev Norbergs kommun. Det är bara 1.7 mil mellan orterna, så det är ingen Romresa precis. Samtal med ansvarig för de kommunala bostäderna i Norberg gav oss en tid kl 10.00 fredag för att titta på lägenhet, det är ca 10% outhyrt här.
Vi lyckades hitta en camping där vi för övrigt fick hyra en stuga så vi hade någonstans att sova torsdag till fredag. Campingen är även flyktingförläggning, så det var mer än deprimerande att se de människor som levde där, i väntan på beslut.
Kl. 10 på fredag förmiddag blev vi lotsade av S, ansvarig för Norbergs kommunala lägenheter, för att titta på ett radhus, 4 rok. Lägenheten är jättefin, helt nytapetserad och nymålad, så vi tackade ja till den. Kl 13 skrev vi kontrakt, 13.30 var vi vid lägenheten för att lasta ur bilen...då satt redan våra namn på postlådan! :)
När vi fick tag i ordförande och vicevärd till det hus i Fagersta där vi från början tänkt oss att bo, så förstod de att de inte handlat riktigt rätt, eller tillräckligt förhört sig om varför vi var i behov av nyckel till lägenheten så snabbt. Tillsammans med lgh-innehavaren kom vi överens om att kontraktet skulle rivas, och han får lägga ut sin lägenhet till försäljning igen. Det är ett attraktivt område, så det går fort för honom att sälja igen :)
Så var det. Nu är vi lyckligen installerade här i Norberg, på Gulsparvsvägen 10 E. Området är lugnt, inbott, och känns väldigt tryggt och bra. Grannsamverkan med polis och Hyresgästförening gör en extra trygghet, och här pratar grannar med varandra och hjälper varandra. Sånt gillas! :)
Nu kan det bara bli bättre... ^^
Akta er för citronerna...
Over and out!
tisdag 7 februari 2012
Plötsligt så HÄNDER det...!
Ja jävlar, vilken uttjatad rubrik! :D
Men nu är det ju så, det har HÄNT!
VI HAR BLIVIT MED LÄGENHET I FAGERSTA!
Jag är så glad så glad så glad! *dansar lite*
En trerummare, 81.5 kvadratmeter, en och en halv trappa upp, HSB-förening, nära skog
Är jag lycklig?
Ohyggligt!
*hoppastudsa*
Akta er för citronerna...
over and out.
...btw...sonen är opererad, det har gått bra, han har jävligt ont och fick ligga kvar en extra natt. Go figure, om man opererat BÅDA benen så är det en fördel om man kan ta sig från sängen till dass själv innan man blir hemskickad...
Men nu är det ju så, det har HÄNT!
VI HAR BLIVIT MED LÄGENHET I FAGERSTA!
Jag är så glad så glad så glad! *dansar lite*
En trerummare, 81.5 kvadratmeter, en och en halv trappa upp, HSB-förening, nära skog
Är jag lycklig?
Ohyggligt!
*hoppastudsa*
Akta er för citronerna...
over and out.
...btw...sonen är opererad, det har gått bra, han har jävligt ont och fick ligga kvar en extra natt. Go figure, om man opererat BÅDA benen så är det en fördel om man kan ta sig från sängen till dass själv innan man blir hemskickad...
Inget nytt under solen
...eller, jo, det är mycket som är nytt, men inte så mycket i mitt liv. Där har en sak planterat sig och gjort sig statisk, och det är VÄNTAN!
Vi lever med det ordet närmast hjärtat nu, verkar det som. Först har vi väntat på besked om dyre maken fick jobb, sedan på när intervjun skulle vara och slutligen då på besked när han ska börja. Däremellan har det hunnit vara jul, nyår och i Sverige dessutom trettonhelg och tjugondag knut.
Nu är vi sju dagar in i februari, och vi väntar fortfarande på både det ena och det andra. Mest på svar på om vi fått lägenheter som vi anmält intresse för, men även en massa annat jox.
Dyre maken väntar på schema, inte bara besked om att han ska börja den 29/2. Förutom det så väntar han på telefon från Atlas Copco för att få en tid hos läkare för undersökning. Sedan måste vi vänta på svar på den -.- told ya, bara väntan överallt!
I slutet på förra veckan tillkom ytterligare något att vänta på, nämligen att älskad yngre son fått tid att operera sitt knä. Den tiden har vi väntat att få höra om ett längre tag, och när den kom så kom den i torsdags, och operationen var igår, måndag. Lyckligtvis så var det ju en kort väntan då, eftersom han fick en återbudstid. MEN, den genererade ju i sin tur mera väntan...på att få höra av älskad yngre son sedan operationen var färdig, för att få veta om allt gått bra. Inte mycket som funkat i skallen idag under den väntan, om man säger så. Ytterligare väntan att vänta på blir att han kommer hem safe med planet imorn, samt att han får en så bekymmersfri konvalecens man möjligen kan få när man opererat båda sina ben, ur höger ben har man nämligen tagit reservdelar för att laga knät i det vänstra benet...
Jäjä, nu har jag gnällt av mig lite!
akta er för citronerna!
over and out.
...kan förresten skvallra om att han hade låååånga ledningar mellan öra, hjärna och mun när vi pratades vid, sonen och jag...det var bra smärtlindrat där, om man säger så... ^^
Vi lever med det ordet närmast hjärtat nu, verkar det som. Först har vi väntat på besked om dyre maken fick jobb, sedan på när intervjun skulle vara och slutligen då på besked när han ska börja. Däremellan har det hunnit vara jul, nyår och i Sverige dessutom trettonhelg och tjugondag knut.
Nu är vi sju dagar in i februari, och vi väntar fortfarande på både det ena och det andra. Mest på svar på om vi fått lägenheter som vi anmält intresse för, men även en massa annat jox.
Dyre maken väntar på schema, inte bara besked om att han ska börja den 29/2. Förutom det så väntar han på telefon från Atlas Copco för att få en tid hos läkare för undersökning. Sedan måste vi vänta på svar på den -.- told ya, bara väntan överallt!
I slutet på förra veckan tillkom ytterligare något att vänta på, nämligen att älskad yngre son fått tid att operera sitt knä. Den tiden har vi väntat att få höra om ett längre tag, och när den kom så kom den i torsdags, och operationen var igår, måndag. Lyckligtvis så var det ju en kort väntan då, eftersom han fick en återbudstid. MEN, den genererade ju i sin tur mera väntan...på att få höra av älskad yngre son sedan operationen var färdig, för att få veta om allt gått bra. Inte mycket som funkat i skallen idag under den väntan, om man säger så. Ytterligare väntan att vänta på blir att han kommer hem safe med planet imorn, samt att han får en så bekymmersfri konvalecens man möjligen kan få när man opererat båda sina ben, ur höger ben har man nämligen tagit reservdelar för att laga knät i det vänstra benet...
Jäjä, nu har jag gnällt av mig lite!
akta er för citronerna!
over and out.
...kan förresten skvallra om att han hade låååånga ledningar mellan öra, hjärna och mun när vi pratades vid, sonen och jag...det var bra smärtlindrat där, om man säger så... ^^
fredag 3 februari 2012
Keep your fingers crossed!
Jäjä, jobbet bärgat, nu är det bara resten kvar... -.-
Bostad...vi är i desperat behov av en bostad eftersom vi nu fick reda på att dyre maken börjar jobba den 29/2 på Atlas Copco. Jag säger bara...WIIIIIEEEE! När allt gått vår väg så här långt, snälla, får vi fortsätta att rida på den här framgångsvågen ett tag till då!
De ringde från AC idag, ville stämma av, tala om vilket skift dyre maken skulle jobba på, höra sig för om skostorlek och storlek på arbetskläder, bank och kontonummer och skattsedel...mycket av det kunde fixas över telefon, men annat måste vi ju ha en fast adress för att kunna ordna. Well, det ger sig väl.
I helgen tänker vi börja packa så smått. Det är relativt lugnt på dyre makens jobb här, vilket innebär att helgen blir ledig, perfekt för att planera och börja riva i allt här - det kommer att bli en logistisk mardröm innan det här är klart, men what the hell, vi är på väg HEM!
Akta er för citronerna...
over and out :)
Bostad...vi är i desperat behov av en bostad eftersom vi nu fick reda på att dyre maken börjar jobba den 29/2 på Atlas Copco. Jag säger bara...WIIIIIEEEE! När allt gått vår väg så här långt, snälla, får vi fortsätta att rida på den här framgångsvågen ett tag till då!
De ringde från AC idag, ville stämma av, tala om vilket skift dyre maken skulle jobba på, höra sig för om skostorlek och storlek på arbetskläder, bank och kontonummer och skattsedel...mycket av det kunde fixas över telefon, men annat måste vi ju ha en fast adress för att kunna ordna. Well, det ger sig väl.
I helgen tänker vi börja packa så smått. Det är relativt lugnt på dyre makens jobb här, vilket innebär att helgen blir ledig, perfekt för att planera och börja riva i allt här - det kommer att bli en logistisk mardröm innan det här är klart, men what the hell, vi är på väg HEM!
Akta er för citronerna...
over and out :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)