Visp och virveltrumma...

...och en helt galen trummis!

From the beginning dårå: i månadsskiftet juli/aug 2014 fick semestern ute på paradisön ett abrupt slut, med ambulansbåt in till stan med bröstsmärtor och befarad infarkt. Sånt är en smärre mardröm när det inte finns vägar och man inte är riktigt säker på hur allt ska funka. Med den äran, visade det sig!
Anyhows, infarkt var det icke, däremot ett jävligt smärtsamt tillstånd som heter Kostokondrit (om det blir återkommande så kallas det Tiezes syndrom, vilket det utvecklats till för mig.), ett inflammatoriskt och reumatiskt elände som drabbar brosket i lederna mellan bröstben och revben och mellan brosket och revben. Smärtan kan bli överjävlig och misstas därför ganska regelbundet för infarkt. Det var vad som hände då, jag hade ingen infarkt utan Kostokondrit.  Som lök på den laxen upptäcktes dessutom högt blodtryck och behandling sattes in på en gång. Semestern fick avbrytas för att kontakta läkare hemma.  Det kom dock en skogsbrand emellan, och att leva genom den var inte heller en dans på rosor...

Snabbspolning nu då, fram till 13 september 2015 då vi fick låta en sjuk och eländig Selmavovve somna in då hon väldigt snabbt blev dålig och hastigt försämrades i Pyometa, livmoderinflammation. Eftersom hon dessutom  behandlades för epilepsi sedan många år tillbaka, och veterinären inte ville operera när hon hade den medicinen i kroppen och hon var så dålig att antibiotika i väntan på att ep-medicinen skulle trappas ur skulle vara verkningslöst och bara orsaka mer smärta för Selma så fanns det bara en väg att gå, ett beslut att ta. Så smärtsamt, så ledsamt och så förfärligt ont det gjorde och fortfarande gör. Men en sak är jag väldigt bestämd med, hon skulle inte ha ont en enda minut mer än nödvändigt för hennes liv var inte på mina villkor. Hon skulle leva för sin egen skull, ha ett bra och smärtfritt liv så länge det var möjligt och nu gick inte det längre. Vi fick sex extra år efter epilepsin bröt ut, och det är jag så tacksam för!

Jäjä, en katastrof kommer ju sällan ensam så nu sköt ju först och främst blodtrycket i höjden av stress och sorg. Läkartid beställdes och efter ett rutin-ekg levererar läkaren i korridoren på Vc denna fras: "jag ser här att du har haft en hjärtinfarkt!"
Så fort går det att dra undan mattan under fötterna på någon, HÄPP! En cirkuskonst jag hoppas att ingen mera behöver uppleva.
Han ser att jag totalt tappade koncepterna där, så han vinkar in mig på sitt rum och vinkar även in Kärleken. Talar om för mig att jag inte ska vara rädd eller lessen. Skriver ut medicin för mitt ökade blodtryck samt Trombyl i förebyggande syfte, talar om remisser han ska skicka till både arbets-ekg och hjärt-ultraljud. Var inte rädd, tack för idag!
Vi åker för att hämta medicinen, verkligheten kommer ikapp, jag gråter, vi vänder och får träffa läkaren igen, som då tar med sig en läkare till. Jag minns inte jättemycket av vad som sas för jag var i rätt kraftig chock och den tanke som snurrade främst och mest var att jag kände mig så förrådd av min egen kropp, att den inte signalerat mig alls? Det var den allra värsta känslan, att något så allvarligt skulle ha inträffat och det skulle gått helt spårlöst förbi. Ovanpå sorgen och tårarna efter Selma drogs en tung och ful filt vävd av mera sorg och av mera lessenhet och av ångest. Den filten är inte vacker. En sak som etsat sig fast dock, jag har en skarp minnesbild av hur de båda läkarna med entusiasm ser fram emot vad remissundersökningarna skulle ge för svar. För mig kändes det som de hade en intern vadslagning, men där de redan hade facit.
Det kändes som att de bara behövde bekräftelse på hur fel jag hade och hur rätt de haft!

När man inte är på topp så måste ju mer skit inträffa, förstås. Med dessa ständigt malande tankar om en hjärtinfarkt och högt blodtryck så kom ytterligare ett par obehagliga ingredienser och ville vara med i min livssoppa. Säg hej till återkomsten av Tiezes syndrom och ett alldeles nytt -men inte särskilt fint eller kul- diafragmabråck! Dessa två i kombination, smärtan från Tiezes, trycket uppåt från bråcket samt den gamle polaren högt blodtryck...kass kombo!
Såklart tolkade både jag och Vc det som bröstsmärtor, när en läkare eller två verkligen lagt sig vinn om att fucka med din skalle och propsa på att du haft en infarkt, ja då är ju det som händer nu en till, solklart! Ambulans från Vc till akut, inläggning på Hia, telemetriövervakning, nerprioritering till medicinavd, hjärtlungröntgen u.a. Telemetri u.a, troponinprover u.a. Hemgång  och överlåtelse tillbaka till Vc. Upprepa sånt här ett par gånger till.
Sen, efter många om och men så kommer remisstiderna, både arbets-ekg och hjärt-ul helt utan anmärkning. Så fantastiskt skönt!

Blodtrycket är dessvärre inte alls okej än, så den 5/2 åkte jag ner till  Vc igen, för att kolla trycket i självvårdsrummet. Detta var på en fredag, 186/108 var trycket så jag anmälde i luckan när jag lämnade tillbaka nyckeln och fick till svar att "nån sköterska ringer dig sedan då de sett det här". Vi hann hem, sköterska ringde och jag fick en tid på måndagen efter, hos distriktssköterska. Nytt bltr, fortfarande högt, men lägre än tidigare. Läkartid torsdag 11/2. Ytterligare bltr-med sattes in vid läkarbesöket. Tre veckor tar det innan den ger full effekt, på ett ungefär. Tack och hej.

Jag har inte blivit bättre, snarare sämre. Har haft hjärtklappning, takykardi, till och från. Natten till i går så ville det liksom inte ge sig utan pulsen var hög hela tiden trots två blodtycksmediciner, två betablockerare och en trombyl.  Jag har även nitrospray att ta till, men inget gav effekt. Ringa 1177, de hänvisar till 112, invänta ambulans och transport till fel landsting. Där fick jag träffa världens bäste doktor Erik. En läkare som såg mig, hela mig, äntligen! Som tog in det jag sa, som förstod att både sorg och rädsla föder mitt höga tryck, men som engagerade sig i att lusläsa om mina mediciner, ser att två av dem tillsammans speedar på hjärtat istället för att sänka trycket. Han stuvar om och ändrar, drar ifrån och lägger till, men framförallt så behandlar han även den rädda, lessna och ångestfyllda människan han ser. Inte bara en åkomma, en människa.
Förutom nya mediciner så har han ordinerat promenader i passande takt, motionscykel i försiktigt tempo, att sticka eftersom det sänker blodtryck och puls...men också att vi borde skaffa en ny jycke snarast!

Varför visp och virveltrumma och en galen trummis? Jo, för det är så det låter i min skalle av det höga trycket och snabba pulsen. Som när nån spelar på en virveltrumma med en visp. Det gjorde den galne trummisen etthundraarton gånger per minut igår, idag med den nya medicinen har han bara hörts strax under och runt nittio gånger. Jag hoppas att det fortsätter att krypa neråt! 

kram, och akta er för citronerna! ❤