Visp och virveltrumma...

...och en helt galen trummis!

From the beginning dårå: i månadsskiftet juli/aug 2014 fick semestern ute på paradisön ett abrupt slut, med ambulansbåt in till stan med bröstsmärtor och befarad infarkt. Sånt är en smärre mardröm när det inte finns vägar och man inte är riktigt säker på hur allt ska funka. Med den äran, visade det sig!
Anyhows, infarkt var det icke, däremot ett jävligt smärtsamt tillstånd som heter Kostokondrit (om det blir återkommande så kallas det Tiezes syndrom, vilket det utvecklats till för mig.), ett inflammatoriskt och reumatiskt elände som drabbar brosket i lederna mellan bröstben och revben och mellan brosket och revben. Smärtan kan bli överjävlig och misstas därför ganska regelbundet för infarkt. Det var vad som hände då, jag hade ingen infarkt utan Kostokondrit.  Som lök på den laxen upptäcktes dessutom högt blodtryck och behandling sattes in på en gång. Semestern fick avbrytas för att kontakta läkare hemma.  Det kom dock en skogsbrand emellan, och att leva genom den var inte heller en dans på rosor...

Snabbspolning nu då, fram till 13 september 2015 då vi fick låta en sjuk och eländig Selmavovve somna in då hon väldigt snabbt blev dålig och hastigt försämrades i Pyometa, livmoderinflammation. Eftersom hon dessutom  behandlades för epilepsi sedan många år tillbaka, och veterinären inte ville operera när hon hade den medicinen i kroppen och hon var så dålig att antibiotika i väntan på att ep-medicinen skulle trappas ur skulle vara verkningslöst och bara orsaka mer smärta för Selma så fanns det bara en väg att gå, ett beslut att ta. Så smärtsamt, så ledsamt och så förfärligt ont det gjorde och fortfarande gör. Men en sak är jag väldigt bestämd med, hon skulle inte ha ont en enda minut mer än nödvändigt för hennes liv var inte på mina villkor. Hon skulle leva för sin egen skull, ha ett bra och smärtfritt liv så länge det var möjligt och nu gick inte det längre. Vi fick sex extra år efter epilepsin bröt ut, och det är jag så tacksam för!

Jäjä, en katastrof kommer ju sällan ensam så nu sköt ju först och främst blodtrycket i höjden av stress och sorg. Läkartid beställdes och efter ett rutin-ekg levererar läkaren i korridoren på Vc denna fras: "jag ser här att du har haft en hjärtinfarkt!"
Så fort går det att dra undan mattan under fötterna på någon, HÄPP! En cirkuskonst jag hoppas att ingen mera behöver uppleva.
Han ser att jag totalt tappade koncepterna där, så han vinkar in mig på sitt rum och vinkar även in Kärleken. Talar om för mig att jag inte ska vara rädd eller lessen. Skriver ut medicin för mitt ökade blodtryck samt Trombyl i förebyggande syfte, talar om remisser han ska skicka till både arbets-ekg och hjärt-ultraljud. Var inte rädd, tack för idag!
Vi åker för att hämta medicinen, verkligheten kommer ikapp, jag gråter, vi vänder och får träffa läkaren igen, som då tar med sig en läkare till. Jag minns inte jättemycket av vad som sas för jag var i rätt kraftig chock och den tanke som snurrade främst och mest var att jag kände mig så förrådd av min egen kropp, att den inte signalerat mig alls? Det var den allra värsta känslan, att något så allvarligt skulle ha inträffat och det skulle gått helt spårlöst förbi. Ovanpå sorgen och tårarna efter Selma drogs en tung och ful filt vävd av mera sorg och av mera lessenhet och av ångest. Den filten är inte vacker. En sak som etsat sig fast dock, jag har en skarp minnesbild av hur de båda läkarna med entusiasm ser fram emot vad remissundersökningarna skulle ge för svar. För mig kändes det som de hade en intern vadslagning, men där de redan hade facit.
Det kändes som att de bara behövde bekräftelse på hur fel jag hade och hur rätt de haft!

När man inte är på topp så måste ju mer skit inträffa, förstås. Med dessa ständigt malande tankar om en hjärtinfarkt och högt blodtryck så kom ytterligare ett par obehagliga ingredienser och ville vara med i min livssoppa. Säg hej till återkomsten av Tiezes syndrom och ett alldeles nytt -men inte särskilt fint eller kul- diafragmabråck! Dessa två i kombination, smärtan från Tiezes, trycket uppåt från bråcket samt den gamle polaren högt blodtryck...kass kombo!
Såklart tolkade både jag och Vc det som bröstsmärtor, när en läkare eller två verkligen lagt sig vinn om att fucka med din skalle och propsa på att du haft en infarkt, ja då är ju det som händer nu en till, solklart! Ambulans från Vc till akut, inläggning på Hia, telemetriövervakning, nerprioritering till medicinavd, hjärtlungröntgen u.a. Telemetri u.a, troponinprover u.a. Hemgång  och överlåtelse tillbaka till Vc. Upprepa sånt här ett par gånger till.
Sen, efter många om och men så kommer remisstiderna, både arbets-ekg och hjärt-ul helt utan anmärkning. Så fantastiskt skönt!

Blodtrycket är dessvärre inte alls okej än, så den 5/2 åkte jag ner till  Vc igen, för att kolla trycket i självvårdsrummet. Detta var på en fredag, 186/108 var trycket så jag anmälde i luckan när jag lämnade tillbaka nyckeln och fick till svar att "nån sköterska ringer dig sedan då de sett det här". Vi hann hem, sköterska ringde och jag fick en tid på måndagen efter, hos distriktssköterska. Nytt bltr, fortfarande högt, men lägre än tidigare. Läkartid torsdag 11/2. Ytterligare bltr-med sattes in vid läkarbesöket. Tre veckor tar det innan den ger full effekt, på ett ungefär. Tack och hej.

Jag har inte blivit bättre, snarare sämre. Har haft hjärtklappning, takykardi, till och från. Natten till i går så ville det liksom inte ge sig utan pulsen var hög hela tiden trots två blodtycksmediciner, två betablockerare och en trombyl.  Jag har även nitrospray att ta till, men inget gav effekt. Ringa 1177, de hänvisar till 112, invänta ambulans och transport till fel landsting. Där fick jag träffa världens bäste doktor Erik. En läkare som såg mig, hela mig, äntligen! Som tog in det jag sa, som förstod att både sorg och rädsla föder mitt höga tryck, men som engagerade sig i att lusläsa om mina mediciner, ser att två av dem tillsammans speedar på hjärtat istället för att sänka trycket. Han stuvar om och ändrar, drar ifrån och lägger till, men framförallt så behandlar han även den rädda, lessna och ångestfyllda människan han ser. Inte bara en åkomma, en människa.
Förutom nya mediciner så har han ordinerat promenader i passande takt, motionscykel i försiktigt tempo, att sticka eftersom det sänker blodtryck och puls...men också att vi borde skaffa en ny jycke snarast!

Varför visp och virveltrumma och en galen trummis? Jo, för det är så det låter i min skalle av det höga trycket och snabba pulsen. Som när nån spelar på en virveltrumma med en visp. Det gjorde den galne trummisen etthundraarton gånger per minut igår, idag med den nya medicinen har han bara hörts strax under och runt nittio gånger. Jag hoppas att det fortsätter att krypa neråt! 

kram, och akta er för citronerna! ❤

Konsten att trolla bort ett FB-inlägg

Häromdagen när jag höll på att laga mat så kom dyre maken på att han skulle retas med älskad yngsta dotter, genom att skriva i hennes logg vad vi skulle äta. Maten i sig var inte märkvärdig, parisermackor, men det råkar vara en av hennes favoriträtter.

Nåväl, dyre maken skriver sitt inlägg, flinar i mjugg åt den sura kommentar han redan bestämt att han med största sannorlikhet kommer att få från älskad yngsta dotter. Han ser verkligen fram emot den, och har säkerligen ett svar på den färdigformulerat i hjärnan också.

Det går en kvart, det går en halvtimme...ingen kommentar. Det går en timme, och en timme till...nu börjar han bli lagomt övervänt, så han går in och letar. Hittar ingen kommentar, inte ens sitt eget inlägg hittar han

Till att börja med, alltså.

För...när han letat ett tag så hittar han det.

Som kommentar på en artikel i Expressen.

Jag skrattade inte bara lite...

Min förhoppning är att den del av befolkningen som läser Expressen hade nöje av att veta vad vi åt till middag :D

...akta er för citronerna...

Over and out!

Saker att irritera sig över, när man inte har bättre för sig...

Jahaja...*blåser bort dammet ur bloggvrårna* här var det minsann ekande tomt och öde! Bäst att göra nåt åt det då *drar upp ärmarna*

Jag hade tänkt presentera en liten lista på saker som irriterar mig. Inget världsomvälvande, men eftersom bloggen är min så gnäller jag på vad jag vill!

1: Jag får ett spel på folk som gnäller över vädret (läs: årstider och dess växlingar)! Kan vi göra något åt det? NEJ! Inte så länge du bor där du bor och inte är villig att flytta dig till antingen a: ekvatorn för att undkomma höst, vinter och vår, eller b: arktis/antarktis för att undkomma vår, sommar och höst. Vi bor i Sverige, med fyra årstider med därtill hörande nederbörd, halka, mörker och ljus och oavsett hur mycket just du gnäller så lär de inte flytta sig för din skull!

2: Jag får ett ALLVARLIGT spel på folk som mobbas i skymundan på arbetsplatser, "gängar upp" och stänger ute någon, viskar bakom ryggen, gnäller men inte konfronterar personen det gäller direkt. What's up with that, liksom?!! Kan ni gnälla så kan ni a: tamejfan stå upp och skämmas för att ni gör det och b: vara så pass rakryggade att ni tar det med den det gäller istället för att uppföra er som tredjeklassare! Knäcka medmänniskor är väl för fan ingen hobby som NÅGON människa bör eller ska ägna sig åt? LYFT varandra, beröm, hjälp och stötta! Skäms tamejfan på folk som inte tänker längre än näsan räcker!

3: Jag flippar över kanten av att folk inte tänker sig för innan de delar andras statusar på fejjan. Kollar ni att det ni delar stämmer? Delade ni kanske en status som var en del av en hämnd i en infekterad vårdnadstvist eller blåste ni just en misshandlad kvinnas hemliga uppehållsort? Det allra mest irriterande är nog i alla fall de här skitgrejorna om att den eller den kommer att få sin dyra sjukdomsbehandling betald om bilden på det svårt missbildade barnet/brännskadeoffret får si eller så många likes. Här undrar jag verkligen hur folk är funtade...VEM ska betala ut "likes-mynten"? Vem sitter och kollar antalet delningar, har FB någon som sitter med en click-counter och kollar av? Och förresten, kollade du verkligen av vilket datum originalbilden las upp, eller klickar du bara av slentrian för att det dök upp i ditt flöde? Use your brain, you're born with it!

Såja, liten lista blev det, men det räcker bra så.

Akta er för citronerna...

Over and out!

En kärleksförklaring

Det här är en kärleksförklaring.

Inte till käre maken eller familjen eller de nära vännerna som funnits där hela livet, det här är en kärleksförklaring till ett gäng alldeles speciella människor, som precis som jag fångats, trollbundits och numera dedicerar en del av sin fritid till ett onlinespel som heter Travian.

2008 började jag spela, mest av en slump. Ganska ointresserat till att börja med, men det här spelet har en tendens att krypa in under skinnet på en, ligger där och smågnager och gör sig påmint om sin närvaro. Själva spelets dynamik och det faktum att man måste samarbeta med andra spelare i allianser, vilket i sin tur gör att man träffar på andra människor som spelar, det är för mig tjusningen i spelet.

Efter ett par servers (spelomgångar) så fick jag i spelforumet se en notis, man sökte folk som var villiga att satsa av sin fritid för att jobba med spelsupporten. Spelsupporten är ett ideellt utfört jobb där man hjälper andra spelare med faktafrågor, spelfrågor och vad andra funderingar de kan ha runt spelet. Jag slängde iväg ett mail till speladmin och fick prova på som support.

Där är jag fortfarande kvar.

Man kan väl säga så här: bakom kulisserna i detta spel finns ett gäng med fullständigt underbara människor, och vi har spelintresset och viljan att hjälpa våra spelare som gemensam nämnare. En helt fantastisk bonus är att det här är VÄNNER, riktiga vänner som finns för varandra i vått och torrt. Vi bryr oss om varandra, pratar dagligen med varandra, om allt och inget, smått och stort. Allvar och bus, men med respekt och värme. Precis så som vänskap är.

Så, alla ni som är eller har varit med i Travian Team Sverige, ni har en bit av mitt hjärta, allihopa!


Akta er för citronerna...

Over and out!

Mittinatta

Mitt i Sverige och det börjar ljusna. Vi har  nyss fikat i Tönnebro och det var länge sedan kaffe smakade så gott! Nyss sprang landets skabbigaste räv över vägen, nästan synd att den inte fick bli roadkill...

Over and out

Den ofrivilliga sockerråttan

Drack just en drickyoghurt.
Det var dumt. Mycket dumt!

Jag var lite hungrig, men det känns fel att börja mangla i sig mackor nu, det är trots allt inte så länge kvar till jag ska börja stöka med maten. Då kan en drickyoghurt vara lagom, tänkte jag.

Helvete så fel man tänker ibland!

Av 350 ml vätska i flaskan var 31.5g socker. Det innebär att på 1000ml vätska, alltså en liter, är närmare en deciliter socker. Fyyyyy Faaaaan!

För att sälja denna oaptitliga smörja till oss konsumenter så lockas det med att det bara är 0.5% fett i flaskan...men för fan, fett är ju BRA, det behöver vi. Vi behöver dock inte EN HEL JÄVLA DECILITER SOCKER i en ynka liter yoghurt!

Hädanefter blir det fil med en dutt färska eller frusna bär i. Behöver jag kalla det för drickyoghurt så får jag väl för fan spä ut den med mjölk då, och då tar jag nog fetmjölk!

Nu mår jag illa av sockret. Jag ville ha en liten mättnadskänsla för att stå mig till maten, inte få i mig socker per matsked...så känns det!

Akta er för citronerna...

Over and out!

DELA! SPRID! HJÄLP TILL MED VACCINATIONER!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj