Statslös i eget land

Döm om min förvåning!

Det här med att flytta utomlands, även om det bara är till närmsta grannland, och sedan flytta hem igen var inte alldeles lätt, om man säger så...

Mitt pass gick ut i samma veva som vi beslöt oss för att flytta hem till Sverige igen. Fine fine, då fixar vi det när vi har någonstans att bo, en fast adress och så. Det måste ju rimligen vara enklaste vägen att gå. Det. Var. Det. INTE!

Steg ett, att leta fram pass och hitta lämplig polisstation som handhar passansökningar, check!
Steg två, in i bilen med människor och hund, sätta iväg till Fagersta och ta en kölapp hos Farbror Blå. Kölappar slut. Förutom det så fanns en synnerligen instabil kvinna där i foajén också, färskt utsläppt från psykakuten en och en halv timme tidigare. Röstläge och aggressivitet på topp där. Intressant approcach hade hon också, knalla in på polisstationen och anklaga den polis som hämtat henne på psyk och skjutsat hem henne för stöld. Det gick inte riktigt hem, så hon fick hjälp och eskort ut, och förmodligen skjuts tillbaka till utgångspunkten.

Min tur i luckan slutligen. Trevlig kvinna, mycket hjälpsam. Hon ber om mitt svenska personnummer, slår in det i datorn och tittar sedan på mig och säger: -här står det att vi måste utreda ditt medborgarskap.

Sett en fågelholk någon gång? Precis så måste jag sett ut i det ögonblicket. Fullständig chock, ögon stora som tefat (som dessutom började tåras, förstås!) och en mun som halvöppen formade ett perfekt "O". Att sedan hjärnan gick i storstrejk för bättre arbetsvillkor, det är inte så underligt alls!

Tydligen så komplicerades min lilla passansökan av att jag inte gjorde den i Norge. Hade jag gjort det, via Svenska Ambassaden i Oslo, så hade följande inte inträffat:

"Du måste ha ett papper som styrker att du inte är norsk medborgare."

Eeeh...jaha. Hålet i fågelholkens front är nu stort nog för en medelstor uggla att kravla sig in genom. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig att mitt medborgaskap skulle bli ifrågasatt. Teoretiskt sett var jag med andra ord statslös, eftersom jag inte har, eller någonsin ens övervägt att skaffa, norskt medborgarskap. Norskt personnummer, javisst, men det måste man ha för att finnas registrerad som boende i landet. Det svenska personnumret läggs därmed i vila, men jag är ju fortfarande svensk medborgare. Trodde jag i alla fall...

Sagda papper, ett intyg som visar att jag är en ickebefintlig norsk medborgare kan man ansöka om hos den norska Skatteetaten, norska skattemyndigheten. För att kunna göra det så måste man ha ett norskt personnummer, vilket jag har. Dock hade jag inga papper med till Sverige där det norska personnumret var uppskrivet, och eftersom min hjärna gått i strejk där vid luckan i foajén på snuthäcken i Fagersta så...ja ni kan ju tänka er resten.. såklart att man måste komma ihåg sitt personnummer, sitt NORSKA personnummer, för att få ut ett papper som talar om att man inte är norsk medborgare. Moment 22 närmar sig med stormsteg...
Kartongen med alla våra papper står fint packad kvar i Norge eftersom det inte fick plats i bilen, det var ju bara en "nödlåda" för att få köket att fungera, samt våra kläder och sängkläder som fick plats. Vad gör vi nu då?

Trots allt så fick jag ansöka om ett nytt pass, där och då. SMS-avisering skulle skickas om jag fick hämta ut det. Två dagar senare så kom aviseringen, och vi åkte till Fagersta på vinst och förlust för att se om jag skulle få ut passet.

I luckan sitter den här gången en mycket fryntlig polisherre, med viss rondör och en vacker kritvit skepparkrans i ansiktet. Han fanns även där två dagar tidigare då han var den som fått det tvivelaktiga nöjet att handskas med den inte så stabila kvinnan.
Han kom ihåg mig och mitt ärende och var enormt empatisk och trevlig! Han sa att "stämpeln" om utredning fortfarande stod kvar i datorn, men att jag inte skulle fästa någon vikt vid det, eftersom det behövdes att vi skulle ha bott utomlands i åtta år, för då kan man ansöka om medborgarskap i Norge.

Kvittot på passet lämnades fram, och jag fick det i min hand. Den lättnaden jag kände då är svår att matcha. Äntligen stängdes fågelholken, bokstavligen och bildligen!

Jag har nog aldrig känt mig så snopen och så utan mina rötter i hela mitt liv, som under de dygn det tog att få mitt nya pass i näven. Statslös i mitt eget land.

Akta er för citronerna...

Over and out!